Dagens matintag
1 st Avokado 110g (utan skal och kärna) - 184 kcal
Kycklingfilé kall 70g - 94 kcal
Mellanmål:
Pistaschnötter 4 g - 24 kcal
Lunch:
Kycklingfilé 160 g - 214 kcal
Quinoa 120 g - 430 kcal
Tzatziki 50 g - 65 kcal
Sallad 10 kcal
Mellanmål:
Köttbullar 60 g - 130 kcal
Middag:
Måltidsersättare 110 kcal
Totalt intag: 1261 kcal
Något hemskt är på väg att hända
Men någon sorts förändring har tagit vid. Hur det kommer sluta vet ingen just nu.
Ni tror jag mig inte?
Jag har bevis.
Såhär är det, igår kväll märkte jag att något var fel, med mig, jag kände mig dåsig, förkyld och febrig. Detta är något som extremt sällan sker, jag är i princip aldrig sjuk, minns inte när jag var det senast så varför skulle något sådant drabba mig?
Av den anledningen har jag fått stanna hemma från mitt kära arbete som just nu står och blöder pengar.
Min sjukdom är det första tecknet om att någonting inte står rätt till.
Men så tänkte jag, lite luft kan väl inte skada så jag gick ut och tog en promenad nu imorse och det är efter denna lilla tur jag blev väldigt oroligt. Det värker i magtrakterna och jag känner mig extremt illa till mods när jag skriver detta.
Det första som slår mig när jag kommer utanför dörren är att det är ovanligt tyst ute, vanligtvis sjunger koltrasterna sin sång och barnen springer och leker. Men idag, knäpptyst, inte ett fågelskri så långt örat kan nå, luften är tjock och det är svårt att andas. Nåja tänker jag, det är väl endast en slump.
Men värre kommer det att bli. Jag fortsätter ner mot havet och det är då jag ser och hör fäljande. Det blåser hårt, himlen är mörkare än vanligt och vattnet är vildsint och frenetiskt. Jag blir oroad.
Jag går ytterligare en bit på stranden och det är då jag ser detta! Vad i helvete gör en grävmaskin i vattnet? Den kör inte, den liksom flyter omkring som en livboj, det kunde lika gärna ha regnat fisk från himlen, jag hade inte blivit mera förvånad! Det är vid denna tidpunkten jag blir riktigt rädd.
Jag beger mig fort därifrån men mardrömmen är långt ifrån över. Samtidigt slår det mig att jag måste gå och se hur gässen mår, de som vanligtvis är så tillmötesgående och snälla. Men nej nej, inte denna gången. När jag närmar mig de som vanligt så istället för att komma och hälsa vänder de fort på klacken och springer bort ifrån mig. Djur brukar ju känna på sig att något är fel. På bilden ser man riktigt hur de vänder sig om skrikande och flaxande, jag springer därifrån innan de börjar attackera mig.
Mitt sinne säger åt mig att springa hemåt (varför det skulle vara säkrare där vet jag inte men det är normalt att vilja gå hem när man känner sig rädd) och det är då jag ser detta på gångbanan. Ett otäckt tecken gjort av grenar, jag har ingen aning om vad det betyder men jag skulle tro att det är någon sorts varning eller förnimmelse om det som kommer.
När jag kommer upp till glasskiosken innan hemmet ser jag det som gör mig mest rädd. GB-glassgubben har vält och slagits i spillror, antagligen under natten! Vem eller vad som har gjort det har jag ingen aning om men jag befarar att något sjukt och skrämmande är på väg att hända.
Nu sitter jag i alla fall hemma och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Fortsättning följer antar jag...
Orgasm på gymmet
Atombomb
Atombomben, så skrämmande men samtidigt så vacker.
Kolla in denna video.
Lomma
Kära läsare
Som flera av er säkert vet så lever jag under Lommas flagga, en utav världens bästa kommuner.
Utmärkande för kommunen är bland annat höga boendekvaliteter och den nära kontakten med Öresund som erbjuder fina möjligheter till ett rikt friluftsliv.
I kommunen finns tre tätorter; Bjärred med 8.900 invånare, Lomma med 9.600 invånare och Flädie med ca 200 invånare. Övriga cirka 1.300 invånare bor i någon av byarna Fjelie, Önnerup, Lilla Lomma, Alnarp eller ute på den rena landsbygden.
Som ni säkert redan har förstått är detta ingen dussinkommun som de närliggande kommunerna, Malmö, Burlöv, Vellinge etc etc, trashkommuner i min värld.
Nej här lever vi Lommabor sida vid sida, som bröder och systrar, här särskiljer vi agnarna från vetet.
Faktum är, vill du flytta hit måste du genomgå en rad hårda tester, väntetiden är uppemot 2 år och cirka 95% av de som ansöker om att bo här blir nekade, varför undrar då ni! De håller inte måttet som människor helt enkelt. Svårare än så är det inte.
Just nu är det jaktsäsong på dvärgar inom kommunens gränser, faktum är att jag sköt en igår. Jag har redan hunnit stoppa upp honom (ett fint exemplar) och nu hänger han likt en trofé över min vardagsrumssoffa.
Här kommer lite mobilbilder från kommunen jag tog i helgen. (ursäkta kvaliteén)
En segelbåt lämnar Lomma Hamn i solnedgången för att segla ut mot kommunens närliggande hav. Är det inte vackert?
Lommas nybyggda bibliotek, här hittar man otroliga rariteter i bokväg och folk vallfärdar från hela världen för att få läsa dem.
Träden är lite grönare och lite mer frodiga i Lomma. Är det inte vackert så säg!
En man har parkerat sin bil vid sin båt, man kan bara fantisera om vad han ska göra. Kanske ska han förbereda för morgondagens utflykt, kontrollera så att båten är i perfekt skick osv osv. Är det inte vackert?
Jag tittar ut mot mina ägor i en t-shirt och ett par shorts. Ägorna sträcker sig cirka 3 meter fram från där jag blickar ut.
/Erik
Dagens humoristiska dialog från American Psycho
Patrick Bateman: Not if you want to keep your spleen.
Lata dagar
Jag har haft way to much att göra, jag har läst, strosat omkring i vår underbara kommun Lomma, solat, grillat, druckit vatten, and the list goes on and on.
Anyway, för att låta lite mer internationell, där kommer en tokfet update imorgon eller ikväll beroende på humör och känsla, så hang tight alla där ute bakom era hormonstinna porrsurfardatorer.
Medan ni väntar på nästa inlägg passar jag på att posta en bild på en naken kvinnorumpa i sann konstnärsanda.
Viva la France!
/Erik
Dagens humoristiska dialog från American Psycho
Patrick Bateman: Do you know what Ed Gein said about women?
Van Patten: Ed Gein? Maitre d' at Canal Bar?
Patrick Bateman: No, serial killer, Wisconsin in the fifties.
McDermott: So what did Ed say?
Patrick Bateman: When I see a pretty girl walking down the street I think two things. One part of me wants to take her out and talk to her and be real nice and sweet and treat her right.
McDermott: And what did the other part think?
Patrick Bateman: What her head would look like on a stick. [laughs]
Veckans TOPfivelista
5. På femte plats har vi, Giant Hornets! Dessa farliga jättebin är makabra i sin existens på något sätt som fascinerar mig. Varför skapade Gud dem så stora? Här stridar de mot 30000 "vanliga" bin.
4. Pixiegroda! Att vara världens största groda/padda borde betyda pondus nog för att platsa på denna lista men inte bara det, dessa härliga varelser gillar att äta små söta möss till middag. Så här ser det ut! Obs, känsliga tittare varnas!
3. Enorm tusenfoting! Graciös och farlig på samma gång. I denna video får vi se hur den fångar en fladdermus.
2. Jättespindelkrabban och andra märkliga havsdjur. Havet är ett hotande mörkt helvete att leva i, det känns främmande men samtidigt spännande. Dessa djur vet inget annat än att befinna sig långt därnere, i en konstant nattvärld.
1. Dvärgar! Dessa varelser har fascinerat människor i all tid, de är kända för att arbeta i gruvor, bra på att smida vapen plus att de är elaka. Här ser vi prov på detta.
Morgon
Jag drog i mig protein och med en nyvunnen energi tog jag min antika cykel utan växlar (det känns dock som om man cyklar konstant i maxväxel på den) och begav mig till stadens nya gym där jag rodde i 7 minuter innan jag var död.
Min kondition är verkligen på topp. Valde istället bandet där jag försökte mig på någon sorts intervallträning i 20 minuter, springa för att sedan gå, advanced stuff. Fortsatte sedan med mage respektive armar, sedan cyklade jag hem i motvind och de 300 sista metrarna påminde jag om någon som håller på att lära sig cykla.
/Erik
3 testosteronfyllda videos
Om artens framtid
Jag satt och tittade igenom en extern hårddisk med en massa gamla foton och hittade denna bild jag tog i Frankrike år 2004.
En bortglömd bild kan man säga, på en bortglömd person.
Varför behöver människor tro på något? Ger det dem hopp om att leva vidare efter sin egen död?
Alla får ha sin tro, det ska ingen få ta ifrån dem, men kan verkligen alla svar redan finnas klara i en gammal avdammad bok?
I min värld är vi blott små bakterier i ett enormt universum, en kravlande reptil (om det ens) som söker efter att fortplanta oss och endast det.
Jag är också helt övertygad om att vi kommer att ta kål på oss själva, hela mänskligheten då. När det händer vet jag inte men inom en ganska snar framtid skulle jag tro. Betänk att människan (rasen homo sapiens) existerat i cirka 200000 år och det är först de senaste 150 åren som den tekniska utvecklingen tagit ett helt enormt oroväckande kliv framåt.
Befolkningen på vår planet har ökat lavinartat och naturen hinner inte med. De flesta andra arter på vår jord trängs undan och dör ut, pga människans medfödda egoism. Men allt detta är ju helt naturligt och logiskt, likaså kommer vår undergång gå hand i hand med allt det här. Då kan inte våra Gudar hjälpa oss, för glöm inte, ni är er egen Gud.
Men fram tills dess, surfa så mycket porr ni kan.
Ibland har man tid att reflektera över sådant här och idag är en sådan dag.
Senare i veckan kommer jag och Maartin presentera vårens och sommarens herrmode. Så alla där ute i vårt avlånga jävla land, nu har ni något att se fram emot.
Maartin kommer över han att göra en del gästinlägg här i bloggen där han delar med sig av sina tankar om kärlek och poesi.
/Erik
En lille lille dikt
Så drivs vi...
Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång.
Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.
Så drivs vi, vilsna själar,
fram från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.
- Karin Boye
En varm och kall plats - En novell av Erik Hag
Del 1
Hon lämnade staden bakom sig, den utbrända staden. Ljuset var knappt nu.
Hon följde jättelika döda träd, förvridna svarta grenar växte ut som om de
hade fått sitt liv åter, en onaturlig syn i ett vanligtvis vackert landskap.
Kilometer efter kilometer i detta kolsvarta land, den gamla bördiga jorden
var ett minne blott, rester av intorkade människokroppar gjorde avtryck här
och var i denna förruttnade värld. En värld som var på väg att sluta andas,
en gång för alla. Ovanför henne fanns en kompakt hotande dimma. Solen
gjorde fortfarande sig synlig dock, små strimmor av ljus som kom igenom denna
vägg av spöklik ondska. Det var som om den gud om han någonsin funnits
tröttnat, slutat beskydda sin skapelse och lämnat in för gott, eller
förlorat en kamp mot något större, något värre.
Mitt i detta levde en flicka, blott fyllda 11 år. Hennes namn var oviktigt,
en ofrivillig överlevare. Det var ren tur att hon undkommit vreden från det
där okända som en dag hade infunnit sig väldigt plötsligt.
Det hade hänt så fort. Den unga flickan och hennes mor hade befunnit sig i
en bilkö söder om staden. En trafikolycka hade stannat upp flödet av bilar
som alla skulle någonstans. Flickan hade suttit där bak, förundrats av
musiken från hörlurarna, diggat med, tittat ut genom fönstret då och då,
undrat när trafiken skulle börja rulla igen.
Mamma verkade vara stressad, som vanligt, och då var det bäst att inte säga
något, orkade liksom inte engagera sig då. Troligtvis skulle hon inte
lyssna då hon var så upptagen med allt som innefattade vardag och livet, få
det att funka bit för bit, få tid. Flickan förstod att det var svårt då
hennes mamma var ensamstående och med ingen lön att tala om så var
möjligheterna små. Men helst av allt ville flickan att mamma någon gång
skulle se henne, ge henne uppmärksamhet, visa något, vad som helst, men
varken glädje eller sorg existerade då hon befann sig i något sorts
känslolöst mellanläge.
Nu satt hon där och tittade. Det var en solig dag, himlen var sådär klarblå
den kan bli vissa dagar när alla förhållanden är sådär härligt perfekta.
Och inte ett moln syntes till.
Hon tog av sig hörlurarna, lade dem bredvid sig, skruvade på sig för att få
till en bättre sittställning och sedan, blundade.
Hur lång tid kommer detta att ta egentligen? Mamma muttrade något ohörbart
i framsätet och frustrationen i bilen växte.
Kanske var det en lastbil som hade vält och placerat sig på ett inte så
strategiskt vis mitt på vägen och att bogsera bort en sådan jätte tar väl
en bra stund.
Perfekt läge för att drömma sig bort som barnet gjort så många gånger förut.
I en skog sittandes på en hästrygg, håret fladdrandes i vinden då det
väldiga djuret rörde sig i ritt framåt, fort, fort, som en liten flicka kan
drömma. Verklighet för några, fantasi för de flesta.
När hon öppnade ögonen nästa gång såg hon något som hon aldrig skulle
glömma, en syn så förbannad att den skulle förfölja henne, förfölja henne
för alltid.
På ett oförklarligt vis var det som om temperaturen steg under ett litet
ögonblick då det sved till ordentligt på flickans panna och händer.
Sekunder senare stod nästan allting i brand och brinnande människor började
vrida sig krampaktigt här och där. Vansinniga skrik inte helt olikt de
skrämda grymtningar som kommer från grisar som ursinnigt plågas till döds
kunde höras på vägen. Stekheta rykande människor stapplade ut från sina
fordon för att sedan falla ihop på asfalten likt små sönderbrända
köttbitar.
I panik kastade sig flickan ut från den rykande bilen och när kroppen
träffade marken var det som om hon befann sig i ett vansinnigt inferno. På
något mirakulöst vis kom hon bort från flammorna utan en skråma på kroppen
men när hon hostande vände sig om såg hon mammas rykande kropp i våldsamma
plågor. Ansiktet grimaserade krampaktigt och håret brann som om någon hade
hällt litervis utav bensin på det för att sedan tända på.
Flickan stapplade bort från bilen och med hettan flämtandes i nacken ökade
hon takten fort.
Gråtande såg hon på avstånd hur elden slukade bil efter bil.
Efter ett tag hade flammorna lagt sig och endast rök steg upp emot himlen
som inte längre var blå utan hade fått en grå- och rödaktig ton. Vägen såg
ut som om en enorm granat hade slagit ner i den och förstört nästan allt.
Doften av bränt kött och ljummen smält plast lade sig som en kompakt dimma
över platsen. Det enda som hördes var små plågade läten här och var men de
ebbade fort ut. Flickan stapplade vilset omkring bland de utbrända bilarna,
tittade och försökte förstå vad som hade hänt, men inga svar kom till
henne. Hennes fötter gjorde små vackra avtryck i askan på marken.
"Mamma, måste hitta henne."
Flickan fann henne fort.
Den formlösa svarta kropp som en gång varit hennes mamma låg på sidan med
ansiktet mot betongen. Det som fanns kvar utav benen och armarna bestod nu av
små bisarra stumpar likt en deformerad dvärg. Nästan såg det ut som om ett
djur slitit av dem men den stickande doften av bränd hud talade annorlunda.
Flickan gick runt kroppen för att få en glimt av ansiktet men inte mycket
fanns kvar. Sedan föll hon ihop som en säck potatis, pladask. Gråtande och
med en hjärna som inte visste hur den skulle reagera låg hon kvar länge,
länge. Blundade.
När hon vaknade igen hade det börjat regna, små strimmor av vatten rann ner
längs hennes mammas utbrända panna och de tomma ögonhålorna fylldes snabbt.
Regnet som slog i asfalten var allt som hördes och kvällens mörker var inte
långt borta.
Flickan ville inte se sin mamma ligga ute på en sådan här plats så i ett
hopplöst handlande försökte hon dra kroppen in under bilen men krafterna
räckte inte till. Hon grät igen. Efter ytterligare ett misslyckat försök
lät hon det vara. Kanske kunde hon återvända senare för att ge sin moder
någon sorts värdighet, någon sorts begravning.
Klädd i endast en tunn jacka och en liten kjol för barn behövde hon röra på
sig. Det var kallt nu.
Utmed vägen växte fälten och sedan skogen fram som var hotande och mörk.
Stora groteska granar och fallna brända träd såg inte inbjudande ut på
avstånd så hon beslutade sig för att följa vägen, för att hitta någon,
något.
Kilometer efter kilometer såg allt likadant ut, en eldhärjad och mer eller
mindre utplånad stig bestående utav bilvrak, aska och ännu mer aska.
Flickan vandrade fram så gott hon kunde, hennes krafter var inte stora och
hon behövde någonstans att sova, hitta något att äta.
Fortsättning följer.
R.I.P Powerbits.org
I kölvattnet efter domen mot Piratebay har alltså den svenska torrentsidan Powerbits.org lagt ner för gott.
Powerbits var som en god vän, en som aldrig svek, en som man alltid kunde lita på när torsdagskvällen var tråkig och man behövde se på något nytt.
Flera andra sidor har också stängt ner, bland annat piratebits som även den var en trevlig prick.
Jag förstår dem dock, att bli jagade likt höns på väg mot en dyrköpt slakt är inget vidare.
När det läggs massvis med resurser för att jaga nätpirater samtidigt som vidriga våldtäktsmän och pedofiler går fria är det något som är väldigt snett här i samhället.
Nåja, orkar inte gå in på det mer, hur som helst är det sorgligt att detta ställe går i graven, denna källa för ny musik och nya upplevelser.
Som tur är finns det ju fler ställen att dra hem ifrån, dock kändes powerbits.org som den absolut snabbaste trackern där ute.
Jag tillägnar denna låt till Powerbits.org.
/Erik
Prypiat
Ett ämne som alltid intresserat mig har varit gamla fabriker, tunnelbanor, underjordiska komplex samt övergivna städer, så kallade spökstäder. Det finns något spännande med allt det här, att kunna utforska sådana här ställen (mer än i Fallout 3) verkar otroligt spännande.
När olyckan i Tjernobyl skedde 1986 var den närmast belägna staden Prypiat, bestående utav ca 50000 människor som på 2 dagar fick evakuera sina hem för att aldrig mer kunna återkomma. Människor som kanske bott där i hela sitt liv fick lämna allt de kände till och bosätta sig på ett helt nytt ställe, 50000, det är en massflykt utan dess like. Några dog direkt och flera andra utav dessa människor fick dessutom cancer på köpet,
Strålning finns där fortfarande och staden är såklart obebodd.
På något sätt ligger det en mystisk slöja över allt det här, tänk att spendera en natt i denna stad, i detta hotande mörker.
Vad ensamt, men spännande.
Så här ser det ut där idag, Prypiat.
Nu blir det film, Body of Lies, har inte direkt några förväntningar då storyn känns igen från tidigare filmer.
/Erik
Ape is loose!
Detta är inte min första blogg utan min andra. Anledningen till att jag skapar en ny är helt sonika att jag känner att jag inte kan stå för mitt tidiga skrivande längre så vi låter den falla i glömska någonstans där Internet är som mörkast.
Hur som helst, det första jag skulle göra när jag skapade denna blogg var att komma på ett lämpligt namn till den.
De första fem namnen jag ville ha var redan upptagna och redan då funderade jag på att lägga ner allt men sedan scrollade jag igenom Windows Media Player för att titta till låtlistan för att komma på något annat häftigt namn till bloggen och jag föll för, just det, Ape is loose! Låten heter egentligen "An Ape is loose" men jag kör lite svengelska och tog bort "An".
Vad ska då denna blogg behandla? Jag gissar på att ni är förväntansfulla till max nu när jag ska berätta detta men lugn, det kommer nu.
Ett återkommande tema kommer vara "Dagens Outfit" där jag helt enkelt kommer presentera vad jag har på mig.
Det är väl egentligen det enda återkommande temat jag kommer på i dagsläget men jag jag kommer även skriva ner mina tankar och funderingar kring diverse ämnen när det faller mig in och eftersom jag är en gud när det gäller musik (dock kan jag inte spela ett jota) kommer jag att rekommendera låtar.
Jag kommer INTE skriva om saker som är ointressanta såsom vad jag åt till middag och jag kommer heller inte skriva hur min avföring såg ut senaste gången jag tömde min tarm.
Avslutar detta premiärinlägg med en låt jag älskar.
Må väl!
/Erik
