Ape is loose!

Symboliserar ilskan vi alla vill ha ut ibland.

Veckans fem-i-topp behandlar ämnet musik och för att gå under ytan lite mer, musikvideos.
Jag vill inte dra ut på lidandet mer för er läsare så vi beger oss fort till femteplatsen.

5: Men without hats - The Safety Dance
Dvärgar + en fullständigt bisarr sångare med ett märkligt mimspel ger denna låt en självskriven plats på listan. Bra låt dessutom!



4:  David Hasselhoff - Hooked on a feeling
Hasselhoffs version utav Björn Skifs gamla dänga i en video utan sammanhang. Resultatet: Fantastiskt!
 

Igår satt jag som vanligt och lyssnade på randomlåtar i mitt Windows Media Player-bibliotek och av en slump (!) dök Jeff Buckley upp likt en oväntad härlig vindpust. Det var längesedan jag hörde honom senast, denne myt, legend rent av.
Jag håller hans skiva "Grace" som en utav världens bästa skivor, en otroligt fulländad platta. Buckley's röst är som ljuv sammet och sekunden när man börjar lyssna på honom är det som om man omedelbart transporteras till en egen liten bubbla där en fin liten kärleksritual mellan en själv och Buckley tar vid. När akten är fullbordad och Jeffs värld lämnar en likt en mamma lämnar sin nyfödda på en tågstation gör man allt för att hitta tillbaka dit igen och igen... Nu spårar jag ur.
Jeff Buckley var en otrolig talang och för er som inte är harcore känner ni säkert endast till hans tolkning utav Leonard Cohen's "Hallelujah". Var inte ledsna för det, jag kommer ge er lite nya karameller att smaska på.
Buckley dog blott 30 år gammal, år 1997, i en drunkingsolycka, människan Buckley dog men myten och hans musik kommer för alltid leva vidare.


@fotograf okänd

Idag är jag på sådant här humör.

Mitt musiklyssnande sträcker sig ifrån Beethoven till Black Metal. Jag har studerat de flesta genres med hjälp av diverse forum och fått tips om nya artister här och där. Ibland har man hittat en godbit man fastnat för och sedan utforskat liknande stilar och kanske hittat ytterligare något nytt. Ja musiklyssnande är en rolig del av ens vardag.

En genre jag dock haft svårt för i många herrans år är, hiphop.
Jag har tidigare funnit det ytterst ensidigt och variationsfattigt men för cirka ett år sedan tänkte jag att jag skulle ge det ett ärligt försök så jag lyssnade igenom ett stort antal klassiska album inom genren.
Hiphop är ett stort begrepp, ungefär som rock. Personligen gillar jag de lite tyngre rösterna, de med karaktär och något ordentligt att säga. Men precis som med flera andra genres handlar det om humör, vad man är sugen på just då och i vilket sammanhang.
För att hitta de riktiga guldkornen får man gräva lite, tålamod är en dygd och jag hade gott om tid.
Här är lite av vad jag har funnit och fastnat för lite extra.

Mobb Deep : En av de absolut bästa rösterna inom hiphopvärlden med en del otroligt sköna "beats". En personlig favorit.





Immortal Technique : Politisk rappare ursprungligen från Peru, höjdpunkten är denna låt med en hjärtskärande tung text.

 

The Notorious Big : Legend inom genren, lyssnade igenom hans skiva "Ready to die" som anses vara en klassiker men jag fann den ganska splittrad dock med en hel del bra låtar ändå. Alla har säkert hört storyn om "kriget" mellan honom och 2Pac vilket slutade med att båda blev mördade 1996 respektive 1997.

 

Hollywood Undead : Ny grupp med 6 killar, marknadsanpassade som fan och kör någon sorts "partyhiphop med vissa Linkin Park-vibes", texterna är grymt ytliga (men roliga). Rent generellt för en inbiten hiphoplyssnare är det väl inget särskilt bra "rappande", dock finner jag musiken otroligt skön och hela deras album "Swan Songs" som släpptes i höstas är superbra. Kan varmt rekommenderas.

 

2pac: Poet och gangster som rappade om samhället han levde och dog i.




Three 6 Mafia : En grupp med extrema texter (som de nog inte tar särskilt seriöst) som är otroligt komiska, jag finner dock musiken rätt så trevlig. Observera den ena MC'ns "grill" i munnen, otroligt vackert och "pimpigt".

 

Min mailbox svämmar fullständigt över med frågor från både tjejer och killar, till er kan jag bara säga såhär, lugn, jag kommer besvara era tankar och funderingar, här på bloggen! Men inte idag.

Idag tänkte jag berätta en liten historia om ett band som jag tycker väldigt mycket om.
Man kan säga att detta band har bidragit på många vis till hur jag har blivit stöpt, hur jag har formats likt lera som knådats, till något unikt, men inte alltid så vackert. En människa, med både brister och ljus, likt de flesta.
Allt man ser och hör, hur man spenderar sin tid, formar en, dock finns det en del små element här och var som man fastnar lite extra för. Man kan likna det vid när man kommer in på Konsum och ska handla tomater, man står där och tittar på de små grönsakerna och väljer ut dem man tycker ser bäst ut, plockar ut godbitarna. Skiljer agnarna från vetet.
Bland många hundra bra band finns det ett fåtal som är sådär, magiska.

Nine Inch Nails består egentligen utav en person, Trent Reznor.
Det är en man som har förmågan att skriva texter med djup och innehåll.
Han gör musik som suger sig fast likt en igel och som sedan vägrar att släppa taget.
Musik som går rätt in i hjärtat.
Jag tänkte presentera några låtar som betyder lite extra för mig, låtar som jag har spenderat många kalla och varma nätter tillsammans med.

"Something I can never have" är låten som startade det för mig, det var den som fick mig att köpa min första skiva med detta band, därför vill jag visa den. Året var 1994, jag var 14 år, men låten var redan 5 år gammal.

 

"Closer" var en av flera hits på "The Downward Spiral" från 1994. Skivan som i folkmun var den som förde industrirocken ut i stugorna och som rent krasst räknas som NIN's huvudnummer och även en utav världens absolut bästa skivor totalt sett, i alla fall för mig. Just "Closer" är en klassiker och videon är fantastisk. Det groteska, det annorlunda och fula blir till något vackert här.