Ape is loose!

Igår satt jag som vanligt och lyssnade på randomlåtar i mitt Windows Media Player-bibliotek och av en slump (!) dök Jeff Buckley upp likt en oväntad härlig vindpust. Det var längesedan jag hörde honom senast, denne myt, legend rent av.
Jag håller hans skiva "Grace" som en utav världens bästa skivor, en otroligt fulländad platta. Buckley's röst är som ljuv sammet och sekunden när man börjar lyssna på honom är det som om man omedelbart transporteras till en egen liten bubbla där en fin liten kärleksritual mellan en själv och Buckley tar vid. När akten är fullbordad och Jeffs värld lämnar en likt en mamma lämnar sin nyfödda på en tågstation gör man allt för att hitta tillbaka dit igen och igen... Nu spårar jag ur.
Jeff Buckley var en otrolig talang och för er som inte är harcore känner ni säkert endast till hans tolkning utav Leonard Cohen's "Hallelujah". Var inte ledsna för det, jag kommer ge er lite nya karameller att smaska på.
Buckley dog blott 30 år gammal, år 1997, i en drunkingsolycka, människan Buckley dog men myten och hans musik kommer för alltid leva vidare.


@fotograf okänd

Patrick Bateman: Do you know what Ed Gein said about women?

Van Patten: Ed Gein? Maitre d' at Canal Bar?

Patrick Bateman: No, serial killer, Wisconsin in the fifties.

McDermott: So what did Ed say?

Patrick Bateman: When I see a pretty girl walking down the street I think two things. One part of me wants to take her out and talk to her and be real nice and sweet and treat her right.

McDermott: And what did the other part think?

Patrick Bateman: What her head would look like on a stick. [laughs]

Idag är jag på sådant här humör.

En simpel effekt men en effektiv sådan. Denna är från 2008.

Mitt musiklyssnande sträcker sig ifrån Beethoven till Black Metal. Jag har studerat de flesta genres med hjälp av diverse forum och fått tips om nya artister här och där. Ibland har man hittat en godbit man fastnat för och sedan utforskat liknande stilar och kanske hittat ytterligare något nytt. Ja musiklyssnande är en rolig del av ens vardag.

En genre jag dock haft svårt för i många herrans år är, hiphop.
Jag har tidigare funnit det ytterst ensidigt och variationsfattigt men för cirka ett år sedan tänkte jag att jag skulle ge det ett ärligt försök så jag lyssnade igenom ett stort antal klassiska album inom genren.
Hiphop är ett stort begrepp, ungefär som rock. Personligen gillar jag de lite tyngre rösterna, de med karaktär och något ordentligt att säga. Men precis som med flera andra genres handlar det om humör, vad man är sugen på just då och i vilket sammanhang.
För att hitta de riktiga guldkornen får man gräva lite, tålamod är en dygd och jag hade gott om tid.
Här är lite av vad jag har funnit och fastnat för lite extra.

Mobb Deep : En av de absolut bästa rösterna inom hiphopvärlden med en del otroligt sköna "beats". En personlig favorit.





Immortal Technique : Politisk rappare ursprungligen från Peru, höjdpunkten är denna låt med en hjärtskärande tung text.

 

The Notorious Big : Legend inom genren, lyssnade igenom hans skiva "Ready to die" som anses vara en klassiker men jag fann den ganska splittrad dock med en hel del bra låtar ändå. Alla har säkert hört storyn om "kriget" mellan honom och 2Pac vilket slutade med att båda blev mördade 1996 respektive 1997.

 

Hollywood Undead : Ny grupp med 6 killar, marknadsanpassade som fan och kör någon sorts "partyhiphop med vissa Linkin Park-vibes", texterna är grymt ytliga (men roliga). Rent generellt för en inbiten hiphoplyssnare är det väl inget särskilt bra "rappande", dock finner jag musiken otroligt skön och hela deras album "Swan Songs" som släpptes i höstas är superbra. Kan varmt rekommenderas.

 

2pac: Poet och gangster som rappade om samhället han levde och dog i.




Three 6 Mafia : En grupp med extrema texter (som de nog inte tar särskilt seriöst) som är otroligt komiska, jag finner dock musiken rätt så trevlig. Observera den ena MC'ns "grill" i munnen, otroligt vackert och "pimpigt".

 

Jag satt och tittade igenom en extern hårddisk med en massa gamla foton och hittade denna bild jag tog i Frankrike år 2004.
En bortglömd bild kan man säga, på en bortglömd person.
Varför behöver människor tro på något? Ger det dem hopp om att leva vidare efter sin egen död?
Alla får ha sin tro, det ska ingen få ta ifrån dem, men kan verkligen alla svar redan finnas klara i en gammal avdammad bok?

I min värld är vi blott små bakterier i ett enormt universum, en kravlande reptil (om det ens) som söker efter att fortplanta oss och endast det.
Jag är också helt övertygad om att vi kommer att ta kål på oss själva, hela mänskligheten då. När det händer vet jag inte men inom en ganska snar framtid skulle jag tro. Betänk att människan (rasen homo sapiens) existerat i cirka 200000 år och det är först de senaste 150 åren som den tekniska utvecklingen tagit ett helt enormt oroväckande kliv framåt.
Befolkningen på vår planet har ökat lavinartat och naturen hinner inte med. De flesta andra arter på vår jord trängs undan och dör ut, pga människans medfödda egoism. Men allt detta är ju helt naturligt och logiskt, likaså kommer vår undergång gå hand i hand med allt det här. Då kan inte våra Gudar hjälpa oss, för glöm inte, ni är er egen Gud.
Men fram tills dess, surfa så mycket porr ni kan.

Ibland har man tid att reflektera över sådant här och idag är en sådan dag.


Senare i veckan kommer jag och Maartin presentera vårens och sommarens herrmode. Så alla där ute i vårt avlånga jävla land, nu har ni något att se fram emot.
Maartin kommer över han att göra en del gästinlägg här i bloggen där han delar med sig av sina tankar om kärlek och poesi.

/Erik

Så drivs vi...

Så drivs vi, vilsna själar, fram 
från lägerbål till lägerbål, 
vet ingenting om nästa rast 
och ingenting om resans mål
vet, att här växlar natt och dag, 
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång. 




 
Jo, vi vet mer: en sömnlös natt 
lyssnar vi tyst i hemlig skräck 
in i vårt inre, till ett sorl 
som av en underjordisk bäck 
eller en snäckas svaga sus, 
där ändå hela havet hörs, 
och i vår bävan slutar vi 
att fråga vilken väg vi förs.  

 
Så drivs vi, vilsna själar, 
fram från lägerbål till lägerbål, 
vet ingenting om nästa rast 
och ingenting om resans mål, 
men känner att vårt hjärta dras 
oemotståndligt utan val 
in mot ett okänt hemmets hav, 
som sorlar djupt i snäckans skal.



 
- Karin Boye

Ett av mina stora intressen är bildskaperi. Oftast är drömmen bättre än verkligheten och detta faktum speglar sig i de flesta utav mina bilder. Kommer kontinuerligt att posta nya bilder här i min tuffa blogg.

Detta är mina två senaste alster.
Först, en gammal bild som jag ursprungligen tog på Gran Canaria år 2006 och som jag gjort flera remakes utav efter det.
Enjoy! (förhoppningsvis)



Detta är en bild jag kallar "Sommarblommor".

I kölvattnet efter domen mot Piratebay har alltså den svenska torrentsidan Powerbits.org lagt ner för gott.
Powerbits var som en god vän, en som aldrig svek, en som man alltid kunde lita på när torsdagskvällen var tråkig och man behövde se på något nytt.
Flera andra sidor har också stängt ner, bland annat piratebits som även den var en trevlig prick. 
Jag förstår dem dock, att bli jagade likt höns på väg mot en dyrköpt slakt är inget vidare.
När det läggs massvis med resurser för att jaga nätpirater samtidigt som vidriga våldtäktsmän och pedofiler går fria är det något som är väldigt snett här i samhället.

Nåja, orkar inte gå in på det mer, hur som helst är det sorgligt att detta ställe går i graven, denna källa för ny musik och nya upplevelser.
Som tur är finns det ju fler ställen att dra hem ifrån, dock kändes powerbits.org som den absolut snabbaste trackern där ute.

Jag tillägnar denna låt till Powerbits.org.

 

/Erik

Ett ämne som alltid intresserat mig har varit gamla fabriker, tunnelbanor, underjordiska komplex samt övergivna städer, så kallade spökstäder. Det finns något spännande med allt det här, att kunna utforska sådana här ställen (mer än i Fallout 3) verkar otroligt spännande.
När olyckan i Tjernobyl skedde 1986 var den närmast belägna staden Prypiat, bestående utav ca 50000 människor som på 2 dagar fick evakuera sina hem för att aldrig mer kunna återkomma. Människor som kanske bott där i hela sitt liv fick lämna allt de kände till och bosätta sig på ett helt nytt ställe, 50000, det är en massflykt utan dess like. Några dog direkt och flera andra utav dessa människor fick dessutom cancer på köpet,
Strålning finns där fortfarande och staden är såklart obebodd.
På något sätt ligger det en mystisk slöja över allt det här, tänk att spendera en natt i denna stad, i detta hotande mörker.
Vad ensamt, men spännande.

Så här ser det ut där idag, Prypiat.

Min mailbox svämmar fullständigt över med frågor från både tjejer och killar, till er kan jag bara säga såhär, lugn, jag kommer besvara era tankar och funderingar, här på bloggen! Men inte idag.

Idag tänkte jag berätta en liten historia om ett band som jag tycker väldigt mycket om.
Man kan säga att detta band har bidragit på många vis till hur jag har blivit stöpt, hur jag har formats likt lera som knådats, till något unikt, men inte alltid så vackert. En människa, med både brister och ljus, likt de flesta.
Allt man ser och hör, hur man spenderar sin tid, formar en, dock finns det en del små element här och var som man fastnar lite extra för. Man kan likna det vid när man kommer in på Konsum och ska handla tomater, man står där och tittar på de små grönsakerna och väljer ut dem man tycker ser bäst ut, plockar ut godbitarna. Skiljer agnarna från vetet.
Bland många hundra bra band finns det ett fåtal som är sådär, magiska.

Nine Inch Nails består egentligen utav en person, Trent Reznor.
Det är en man som har förmågan att skriva texter med djup och innehåll.
Han gör musik som suger sig fast likt en igel och som sedan vägrar att släppa taget.
Musik som går rätt in i hjärtat.
Jag tänkte presentera några låtar som betyder lite extra för mig, låtar som jag har spenderat många kalla och varma nätter tillsammans med.

"Something I can never have" är låten som startade det för mig, det var den som fick mig att köpa min första skiva med detta band, därför vill jag visa den. Året var 1994, jag var 14 år, men låten var redan 5 år gammal.

 

"Closer" var en av flera hits på "The Downward Spiral" från 1994. Skivan som i folkmun var den som förde industrirocken ut i stugorna och som rent krasst räknas som NIN's huvudnummer och även en utav världens absolut bästa skivor totalt sett, i alla fall för mig. Just "Closer" är en klassiker och videon är fantastisk. Det groteska, det annorlunda och fula blir till något vackert här.