Ape is loose!

(Ursäkta radbrytningen, blev lite fucked up när jag publicerade den i bloggen)


Del 1

Hon lämnade staden bakom sig, den utbrända staden. Ljuset var knappt nu.
Hon följde jättelika döda träd, förvridna svarta grenar växte ut som om de
hade fått sitt liv åter, en onaturlig syn i ett vanligtvis vackert landskap.
Kilometer efter kilometer i detta kolsvarta land, den gamla bördiga jorden
var ett minne blott, rester av intorkade människokroppar gjorde avtryck här
och var i denna förruttnade värld. En värld som var på väg att sluta andas,
en gång för alla. Ovanför henne fanns en kompakt hotande dimma. Solen
gjorde fortfarande sig synlig dock, små strimmor av ljus som kom igenom denna
vägg av spöklik ondska. Det var som om den gud om han någonsin funnits
tröttnat, slutat beskydda sin skapelse och lämnat in för gott, eller
förlorat en kamp mot något större, något värre.
Mitt i detta levde en flicka, blott fyllda 11 år. Hennes namn var oviktigt,
en ofrivillig överlevare. Det var ren tur att hon undkommit vreden från det
där okända som en dag hade infunnit sig väldigt plötsligt.

Det hade hänt så fort. Den unga flickan och hennes mor hade befunnit sig i
en bilkö söder om staden. En trafikolycka hade stannat upp flödet av bilar
som alla skulle någonstans. Flickan hade suttit där bak, förundrats av
musiken från hörlurarna, diggat med, tittat ut genom fönstret då och då,
undrat när trafiken skulle börja rulla igen.
Mamma verkade vara stressad, som vanligt, och då var det bäst att inte säga
något, orkade liksom inte engagera sig då. Troligtvis skulle hon inte
lyssna då hon var så upptagen med allt som innefattade vardag och livet, få
det att funka bit för bit, få tid. Flickan förstod att det var svårt då
hennes mamma var ensamstående och med ingen lön att tala om så var
möjligheterna små. Men helst av allt ville flickan att mamma någon gång
skulle se henne, ge henne uppmärksamhet, visa något, vad som helst, men
varken glädje eller sorg existerade då hon befann sig i något sorts
känslolöst mellanläge.
Nu satt hon där och tittade. Det var en solig dag, himlen var sådär klarblå
den kan bli vissa dagar när alla förhållanden är sådär härligt perfekta.
Och inte ett moln syntes till.
Hon tog av sig hörlurarna, lade dem bredvid sig, skruvade på sig för att få
till en bättre sittställning och sedan, blundade.
Hur lång tid kommer detta att ta egentligen? Mamma muttrade något ohörbart
i framsätet och frustrationen i bilen växte.
Kanske var det en lastbil som hade vält och placerat sig på ett inte så
strategiskt vis mitt på vägen och att bogsera bort en sådan jätte tar väl
en bra stund.
Perfekt läge för att drömma sig bort som barnet gjort så många gånger förut.
I en skog sittandes på en hästrygg, håret fladdrandes i vinden då det
väldiga djuret rörde sig i ritt framåt, fort, fort, som en liten flicka kan
drömma. Verklighet för några, fantasi för de flesta.
När hon öppnade ögonen nästa gång såg hon något som hon aldrig skulle
glömma, en syn så förbannad att den skulle förfölja henne, förfölja henne
för alltid.
På ett oförklarligt vis var det som om temperaturen steg under ett litet
ögonblick då det sved till ordentligt på flickans panna och händer.
Sekunder senare stod nästan allting i brand och brinnande människor började
vrida sig krampaktigt här och där. Vansinniga skrik inte helt olikt de
skrämda grymtningar som kommer från grisar som ursinnigt plågas till döds
kunde höras på vägen. Stekheta rykande människor stapplade ut från sina
fordon för att sedan falla ihop på asfalten likt små sönderbrända
köttbitar.
I panik kastade sig flickan ut från den rykande bilen och när kroppen
träffade marken var det som om hon befann sig i ett vansinnigt inferno. På
något mirakulöst vis kom hon bort från flammorna utan en skråma på kroppen
men när hon hostande vände sig om såg hon mammas rykande kropp i våldsamma
plågor. Ansiktet grimaserade krampaktigt och håret brann som om någon hade
hällt litervis utav bensin på det för att sedan tända på.
Flickan stapplade bort från bilen och med hettan flämtandes i nacken ökade
hon takten fort.
Gråtande såg hon på avstånd hur elden slukade bil efter bil.
Efter ett tag hade flammorna lagt sig och endast rök steg upp emot himlen
som inte längre var blå utan hade fått en grå- och rödaktig ton. Vägen såg
ut som om en enorm granat hade slagit ner i den och förstört nästan allt.
Doften av bränt kött och ljummen smält plast lade sig som en kompakt dimma
över platsen. Det enda som hördes var små plågade läten här och var men de
ebbade fort ut. Flickan stapplade vilset omkring bland de utbrända bilarna,
tittade och försökte förstå vad som hade hänt, men inga svar kom till
henne. Hennes fötter gjorde små vackra avtryck i askan på marken.
"Mamma, måste hitta henne."
Flickan fann henne fort.
Den formlösa svarta kropp som en gång varit hennes mamma låg på sidan med
ansiktet mot betongen. Det som fanns kvar utav benen och armarna bestod nu av
små bisarra stumpar likt en deformerad dvärg. Nästan såg det ut som om ett
djur slitit av dem men den stickande doften av bränd hud talade annorlunda.
Flickan gick runt kroppen för att få en glimt av ansiktet men inte mycket
fanns kvar. Sedan föll hon ihop som en säck potatis, pladask. Gråtande och
med en hjärna som inte visste hur den skulle reagera låg hon kvar länge,
länge. Blundade.

När hon vaknade igen hade det börjat regna, små strimmor av vatten rann ner
längs hennes mammas utbrända panna och de tomma ögonhålorna fylldes snabbt.
Regnet som slog i asfalten var allt som hördes och kvällens mörker var inte
långt borta.
Flickan ville inte se sin mamma ligga ute på en sådan här plats så i ett
hopplöst handlande försökte hon dra kroppen in under bilen men krafterna
räckte inte till. Hon grät igen. Efter ytterligare ett misslyckat försök
lät hon det vara. Kanske kunde hon återvända senare för att ge sin moder
någon sorts värdighet, någon sorts begravning.
Klädd i endast en tunn jacka och en liten kjol för barn behövde hon röra på
sig. Det var kallt nu.
Utmed vägen växte fälten och sedan skogen fram som var hotande och mörk.
Stora groteska granar och fallna brända träd såg inte inbjudande ut på
avstånd så hon beslutade sig för att följa vägen, för att hitta någon,
något.
Kilometer efter kilometer såg allt likadant ut, en eldhärjad och mer eller
mindre utplånad stig bestående utav bilvrak, aska och ännu mer aska.
Flickan vandrade fram så gott hon kunde, hennes krafter var inte stora och
hon behövde någonstans att sova, hitta något att äta.

Fortsättning följer.