Om artens framtid
Jag satt och tittade igenom en extern hårddisk med en massa gamla foton och hittade denna bild jag tog i Frankrike år 2004.
En bortglömd bild kan man säga, på en bortglömd person.
Varför behöver människor tro på något? Ger det dem hopp om att leva vidare efter sin egen död?
Alla får ha sin tro, det ska ingen få ta ifrån dem, men kan verkligen alla svar redan finnas klara i en gammal avdammad bok?
I min värld är vi blott små bakterier i ett enormt universum, en kravlande reptil (om det ens) som söker efter att fortplanta oss och endast det.
Jag är också helt övertygad om att vi kommer att ta kål på oss själva, hela mänskligheten då. När det händer vet jag inte men inom en ganska snar framtid skulle jag tro. Betänk att människan (rasen homo sapiens) existerat i cirka 200000 år och det är först de senaste 150 åren som den tekniska utvecklingen tagit ett helt enormt oroväckande kliv framåt.
Befolkningen på vår planet har ökat lavinartat och naturen hinner inte med. De flesta andra arter på vår jord trängs undan och dör ut, pga människans medfödda egoism. Men allt detta är ju helt naturligt och logiskt, likaså kommer vår undergång gå hand i hand med allt det här. Då kan inte våra Gudar hjälpa oss, för glöm inte, ni är er egen Gud.
Men fram tills dess, surfa så mycket porr ni kan.
Ibland har man tid att reflektera över sådant här och idag är en sådan dag.
Senare i veckan kommer jag och Maartin presentera vårens och sommarens herrmode. Så alla där ute i vårt avlånga jävla land, nu har ni något att se fram emot.
Maartin kommer över han att göra en del gästinlägg här i bloggen där han delar med sig av sina tankar om kärlek och poesi.
/Erik
