Ape is loose!

En planlös tur mot Österlen och vi hamnade i Simrishamn vilket är ett småtrevligt ställe i en timme.
Jag var klädd i min nya Le Coq Sportif-jacka, mina Henri Lloyd-skor och strumpor, ett par Gant-jeans samt Kanye som skydd för ögonen. Bärande denna outfit blev jag nervös över att jag var något för uppklädd för ett ställe som Simrishamn men på något vis kände jag mig något förmer än fotfolket där så jag trivdes trots allt ändå.
Väl i staden intog jag friterad spätta med färskpotatis och en sallad innehållande ruccola, rödlök, tomat och gurka på en liten pittoresk restaurang som jag inte minns namnet på. Jag pressade en citron över spettan för att få till den sista touchen och ärligt talat så var det en förbannat fin måltid. En stor elogé till kocken, tyvärr bad jag inte om hans namn!

Jag mådde illa över att de inte är mer stilmedvetna i Simrishamn men jag hade i och för sig inte väntat mig något annat. De flesta gick omkring i kläder som var alldeles för stora, för gamla och att kombinera rätt färg och plagg verkade inte heller existera i deras värld. Feta tanter med alldeles för små toppar och män som går omkring i fleeceskjortor får helt enkelt inte finnas till år 2009.
Dock har jag lärt mig något mycket viktigt, "Bönder ska man tala med på bönders vis och de lärde ska man tala med på de lärdes vis", med andra ord, dessa människor om man nu kan benämna dem som människor förstår inte bättre och kan heller inte bättre.

Igår läste jag ut Murakamis "The Wind Up Chronicle", en bok jag vill rekommendera till alla er.
Utan att avslöja för mycket handlar den om ensamhet, drömmar, relationer, ondska men även kärlek.
En typisk japansk smått bisarr och bitvis pervers touché på det hela gör det totalt sätt till en intressant berättelse som biter sig kvar efter man lagt boken ifrån sig. Murakamis språkbruk är fenomenalt och man sugs in i boken precis som huvudpersonen sugs in i sin egen parallella verklighet utan att kunna påverka det totalt osannolika händelseförloppet.
Den är bitvis seg och luddig på sina håll men eftersom den är 750 sidor tung faller det sig väldigt naturligt att den inte kan hålla en jämn och fin nivå boken igenom.

Nu har jag påbörjat Pär Lagerkvists Barabbas (utkommen 1950) som jag haft stående i hyllan ett bra tag nu. Jag räknar med att ha läst ut den imorgon och senare kommer jag skriva vad jag tyckte om den.

Beskrivning om boken, saxat från Wikipedia (reserverar mig för stavfel):
Barabbas var en rövare som fångades och skulle avrättas, men benådades och Jesus avrättades i stället. Han anar att det var något speciellt med Jesus och fascineras av de kristna som han efter Jesu död möter lite varstans. Han vill lära sig mer om mannen som dog i hans ställe, men kärlekens religion visar i stället (som så ofta) sitt hat och vill inte ha med honom att göra. Barabbas är djupt ensam, instängd i sig själv, likgiltig inför det mesta, hatisk och skeptisk, men ibland grubblande och sökande. När han så för första gången känner sig delaktig i någonting större än han själv, visar det sig att det hela är ett misstag.

Boken handlar om de troendes vilja och behov att med diverse fantasier fylla i de luckor som finns i deras medvetanden och erfarenheter, om människans behov av gemenskap och våra förfäders tafatta försök att förklara världen runt omkring sig.