Födseln
Födseln av Hag
När den unga kvinnan vaknade i sängen kände hon omedelbart att något var fel, det värkte, hårt. På magen upptäckte hon en stor svart kula som påminde om en brännskada i form av en halvmåne. Den smärtade, bultade som en trumma som om någon ville ut. Hon försökte röra sig men det var som om det låg ett ton grus på henne och höll hela hennes kropp nere. Oförmögen att röra armar och ben kunde hon bara vänta på vad som skulle komma härnäst.
Det var fortfarande mörkt i rummet och dagen hade inte riktigt börjat gry än. En lukt av svavel och gammal ost spred sig på platsen, en ny doft, en unken doft.
Sedan kom smärtan, ett hav av nålar. Hon vrålade rakt ut men immobiliserad som hon var kunde hon bara se på när den svarta kulan ökade i storlek. Skinnet töjdes ut, växte på höjden och smärtan var ihålig, bestämd och brutal. Hon flämtade och försökte koncentrera sig på andningen, måste uthärda, måste överleva. Det svarta och okända spred sig över hennes kropp. Varje led och hudflik på hennes kropp målades om och växte lik en ocean av bläck. Och kulan bara växte och växte, som en ballong som någon blåser upp.
Som en betraktare på avstånd över sin egen kropp kände hon sig besudlad och förnedrad. Sedan kom brytpunkten, vrålet då all vrede släpptes loss. Ett skri från helvetet och när kulan sprack och skinnet avlägsnades var det som om allt försvann runt henne. Rummet, sängen, hon själv, flöt bort till något bättre, något större. Sekunder senare var hon tillbaka tillsammans med den formlösa svarta sörja som rann ut från kulan på hennes stinkande mage.
Sedan kom den, hårig, väsande och hotfull. En råtta i samma storlek som en fullvuxen katt kom ut från hennes mage, den föddes och sedan log den. Dess röda ögon tittade djupt in i hennes och sedan vandrade den uppåt. Hon kände dess tassar, det kittlade lite. Besten nosade på hennes bröst, hals och den var svart och den var hårig. Vätska i form av blod och något brunt, trögflytande, troligen från hennes egen kropp, droppade från råttans ben och från resten av dess kropp också. Sedan visade den tänderna, små rakbladsvassa tänder och den började gnaga. Den tog näsan först, slet av den likt ett allt för hungrigt lejon. Den satt på hennes ansikte och den behövde kött. Det var blod överallt, smärtan fortsatte, hon vrålade. Råttan började klösa med sina små klor i hennes högra öga och den var bestämd, den var hungrig, som nyfödda är. Sedan punkterade den hennes själs spegel och det rann ut en klar vätska som spred sig över hennes ansikte. I tur och ordning tog den sedan det återstående ögat, öronen och sedan bet den av hennes läppar. Sedan kröp den iväg till ett hörn i rummet och satte sig och betraktade sin nyförlösta blödande mor med sina små röda ögon.
Kvinnan dog i svåra smärtor några timmar efter det att råttan hade kommit ut ur hennes kropp.
Faktum är att den där svarta råttan bodde i rummet i flera veckor, åt av kroppen när den var hungrig och när den var fullvuxen, i samma storlek som ett rådjur, gnagade den sig igenom väggen in till grannfrun och åt upp henne också.
Vad den gör idag förtäljer inte historien.
När den unga kvinnan vaknade i sängen kände hon omedelbart att något var fel, det värkte, hårt. På magen upptäckte hon en stor svart kula som påminde om en brännskada i form av en halvmåne. Den smärtade, bultade som en trumma som om någon ville ut. Hon försökte röra sig men det var som om det låg ett ton grus på henne och höll hela hennes kropp nere. Oförmögen att röra armar och ben kunde hon bara vänta på vad som skulle komma härnäst.
Det var fortfarande mörkt i rummet och dagen hade inte riktigt börjat gry än. En lukt av svavel och gammal ost spred sig på platsen, en ny doft, en unken doft.
Sedan kom smärtan, ett hav av nålar. Hon vrålade rakt ut men immobiliserad som hon var kunde hon bara se på när den svarta kulan ökade i storlek. Skinnet töjdes ut, växte på höjden och smärtan var ihålig, bestämd och brutal. Hon flämtade och försökte koncentrera sig på andningen, måste uthärda, måste överleva. Det svarta och okända spred sig över hennes kropp. Varje led och hudflik på hennes kropp målades om och växte lik en ocean av bläck. Och kulan bara växte och växte, som en ballong som någon blåser upp.
Som en betraktare på avstånd över sin egen kropp kände hon sig besudlad och förnedrad. Sedan kom brytpunkten, vrålet då all vrede släpptes loss. Ett skri från helvetet och när kulan sprack och skinnet avlägsnades var det som om allt försvann runt henne. Rummet, sängen, hon själv, flöt bort till något bättre, något större. Sekunder senare var hon tillbaka tillsammans med den formlösa svarta sörja som rann ut från kulan på hennes stinkande mage.
Sedan kom den, hårig, väsande och hotfull. En råtta i samma storlek som en fullvuxen katt kom ut från hennes mage, den föddes och sedan log den. Dess röda ögon tittade djupt in i hennes och sedan vandrade den uppåt. Hon kände dess tassar, det kittlade lite. Besten nosade på hennes bröst, hals och den var svart och den var hårig. Vätska i form av blod och något brunt, trögflytande, troligen från hennes egen kropp, droppade från råttans ben och från resten av dess kropp också. Sedan visade den tänderna, små rakbladsvassa tänder och den började gnaga. Den tog näsan först, slet av den likt ett allt för hungrigt lejon. Den satt på hennes ansikte och den behövde kött. Det var blod överallt, smärtan fortsatte, hon vrålade. Råttan började klösa med sina små klor i hennes högra öga och den var bestämd, den var hungrig, som nyfödda är. Sedan punkterade den hennes själs spegel och det rann ut en klar vätska som spred sig över hennes ansikte. I tur och ordning tog den sedan det återstående ögat, öronen och sedan bet den av hennes läppar. Sedan kröp den iväg till ett hörn i rummet och satte sig och betraktade sin nyförlösta blödande mor med sina små röda ögon.
Kvinnan dog i svåra smärtor några timmar efter det att råttan hade kommit ut ur hennes kropp.
Faktum är att den där svarta råttan bodde i rummet i flera veckor, åt av kroppen när den var hungrig och när den var fullvuxen, i samma storlek som ett rådjur, gnagade den sig igenom väggen in till grannfrun och åt upp henne också.
Vad den gör idag förtäljer inte historien.
Kommentarer
Postat av: pistolero
hahaha vet inte om jag vågar hälsa på i skåne längre..hahaha. Nä men jävligt bra skrivet, svårt att få text att bli skrämmande men du har tusan mig lyckats!=)
Trackback
